4 månader och 7 dagar

Känsliga läsare varnas ; homosex-nivån i detta inlägg är mycket hög.

Gick upp med klockan, eller faktiskt så vaknade jag innan klockan ringde. 08.19. Otippat, har gjort det de senaste 20 födelsedagarna och julaftona så varför inte idag.
Duschade, kokade kaffe, kreerade delisiösa lyxmackor och fokuserade blicken på klockan. Man skulle kunna tro att flickan var påväg till jobbet. Små sekvenser av första livespelningen av boys dont cry från'86 när Robert Smith står lönnfet med utsmetat läppstift och åmar sig kommer upp mellan morgonaktiviteterna.
Ful som ett helvete e han, men satan vilken pipa.

Jag är som ett barn. Satt själv å skrattade med tårarna i ögonen när betalningen till Cure konserten gick igenom. Som jag pratat om den spelningen, att OM den skulle bli av. Och som jag insett att den aldrig skulle bli av. Jag var för ung , för orutinerad, född i fel årtionde, för sent ute. Faktum är att jag aldrig varit någon konsert tjej, har alltid haft svårt att koncentrera mig på musiken och själva live-upplevelsen när det står massa idioter runt mig som antingen ska armbågas eller prata med mig. Har heller aldrig varit någon dyrkare som blir besatt av en sorts musik eller ett band. Tror anledningen till min hets nu har med de senaste 2 mycket händelserika åren att göra.

...För det kommer bli som att återuppleva 2 år på en kväll. Det börjar någonstans med mint car som räddade mig ur den mörkaste avgrunden våren 2006 och introducerade mig för cure.
Close to me som ägnade sommaren därefter med oss. Sen boys dont cry såklart som tog mig hem från thailand och genom kalla men jävligt roliga vintern 06. Just like heaven som slet ut hjärtat ur bröstet på mig i våras och japanese baby som bara är en skön, melodramatisk favorit. Och så Friday im in love som jag inte gillat för att alla andra gör det men som ändå är så bra och beskriver helgromantiken så genialiskt.

Fyfan vad kul det ska bli!

(Inga vuxenpoäng idag inte.)