fattar ni?

Mor, jag kanske inte stannar hemma i höst

tankar som nästan aldrig tänkts

Jag gick på en gata. Det regnade. Jag fick en syn.
Här kommer den.

Jag ser ett slags ljus. Jag kan inte fastställa vilken materia det är men ljust är det. Behagligt ljust. Som mjukt ljust. Jag Ligger i det här ljuset, inlindad i en rosa velourfilt. Skrikrosa. Mjuk, len velour. Filten är lindad många många varv runt mig. Såsom obehagligt tight många varv. Sådär tight det kan bli när någon annan än ens mamma har spänt åt täcket under madrassen innan man ska sova. Men nej, det är perfekt lindat. Man skulle kunna likna det hela med ett slags förpuppat djur. Det enda som sticker fram är mitt huvud, och inte helt omöjligt en fot också. Mina ögon är slutna. Mitt ansikte ler, men inte för den delen munnen. Bara ansiktet.
Runtom mig, i det mjuka ljuset, liksom flyter det stora silverfat, kanske 9-10 stycken, med mat på. Massa, massa mat. Jag ser som smårätter, tapas, från världens alla hörn, liggandes på faten helt orörda och nylagade. Mitt ansikte ler fortfarande. Mina ögon är ännu slutna. Stämningen utspeglar Total perfektion.




Är jag sjuk i huvudet?